Semester. Tillsammans. Åter igen trivsamt och avslappnat. Harmoni. Ni vet när den där sköna känslan av att bara kunna vara infinner sig. Psykologisk trygghet. Ett tämligen homogent gäng men samtidigt helt unika individer med många olikheter och starka viljor. Vi bor i samma hus i drygt två veckor. Vi delar samma utrymmen som kök, toalett, sovrum, vardagsrum och uteplats. Inga konflikter. Inga diskussioner. Inga missförstånd. Det bara funkar. En framgångsfaktor är såklart personkemin men det handlar även till stor del om inställning, respekt samt att ta ansvar för sig själv och vännerna. En annan viktigt aspekt är att alla semesterfirare, ung som vuxen, med eller utan hatt, bidrar till och bestämmer dagen.

I detta fina gäng hänger alla med alla. Även om det är fem års skillnad mellan barnen (äldst 15, yngst 10) så fungerar det alldeles förträffligt utmärkt. Ålder behöver inte vara en begränsning, tvärtom. Det är ett otyg som ofta vuxna pådyvlar sina medmänniskor. En yngre person får känna sig lite äldre och får ny insikter. Den äldre får möjlighet att vara en bra kompis och träna ledarskap. Fokus på lärande åt båda håll, i detta fall; spel, träning, golf, gitarr, tennis och schack.

Le barche

Ja, vad gjorde vi då alla dessa semesterdagar? Personligen höll jag på att bli överkörd av en motorbåt som irrat sig in på avspärrat område där badgäster befann sig. Med en brummande båtmotor vid mitt vänstra öra väjer jag undan i sista sekund. De fem turisterna på båten får till slut kontroll på skutan, tittar pinsamt bort och beundrar plötsligt horisonten ”… är det inte en väldigt tidig solnedgång där borta…?” och vägrar vända sig om för att kolla läget. Jag och mina sex semesterfirare skriker och gestikulerar på vår bästa italienska: idioti, que pasa, diavola, quattro stagioni, capricciosa…😮! De körde mot solnedgången – alltså stupet.

Även vi hyr båt en dag. Vi mönstrar på klockan 08.51 lokal tid och 13 minuter senare kastar vi loss, lämnar hamn. Vi är i trygga händer med Kapten David bakom rodret och dundrar fram i ett mindre fartyg på sju meter. Under hans militärtjänstgöring huserade David till sjöss och kör det mesta som far på vatten, från u-båt till oljetanker. Vi lägger till vid ännu en magisk plats, kastar ankar. Här bjuds det på ljummet klarblått vatten. Snorkel på, hopp i plurret. När vi som bäst övar magplask till imponerade turisters hejarop och applåder anländer ännu ett fartyg, eller låt oss vara lite nedlåtande och kalla den 40 meter långa tvåmastaren för båt. Kapten El Loco (bror till Francesco Schettino, kaptenen på det italienska kryssningsfartyget Costa Concordia som förliste utanför ön Giglio 2012) ska prompt lägga sig ynka en (1) meter från oss för att valla sina dollar-gringos med halmhattar. Vi har tydligen norpat hans plats, men tar det som en komplimang. Tillsammans är ju bra, har vi hört. Å andra sidan är ju havet rätt stort. Tänker vi. Snart har El Loco lyckat trassla in sitt ankare i vårt. Obra! Som en attackdykare kastar jag mig i med cyklop och snorkel. Jag viftar och gurglar ”problemas problemas idoto pasta carbonara”. Till slut fattar puckot till kapten, men först när turisterna fotograferat havets alla färgglada fiskar. De måste få sitt. Lukrativt. Han backar äntligen ut och ger sig av. Våga inte annat. Vi kan karate. Och massa andra japanska ord. Vi vinkar inte. Även de kör mot stupet, men vi säger inget.

Barn i underläge

När jag som bäst vilar till min deckare på stranden hör jag en gråtandes flicka. En mamma viftar med näven, ”bambina, bambina…” Tanta-lanta slår sin lilla flicka i åttaårsåldern på huvudet och ryggen, ordentligt. Inge lek inte. No time for love. Jag vaknar till liv och är snabbt i startblocken, ”milda matilda, mama mia, polizia, polizia…”. Jag tillryggalägger mina tio meter på årsbästa. Väl på plats skriver jag ned tiden (1.7 sek) och häver ur mig ”…vad faaan håller du på med?”. Italienskan pratar märkligt nog inte svenska. Så jag fortsätter på engelska, spanska, tyska och testar slutligen med sjörövarspråket. Hon tittar på mig som om jag precis storhandlat med kredit på Ullared, skjuter av några fraser och jag förstår budskapet (lägg dig inte i). Jag växlar upp, argumenterar vidare, försöker imponera med några tyska verb samt gestikulerar med händer och fötter. Hon, bambina, ett barn. Jag gör ett litet avstånd mellan mina händer. Du, vuxen, stor kärring-jäv…!. Jag pekar med hela handen och gör sedan ett stort avstånd mellan händerna. Nu fattar hon, hissen landar på översta våningen. Fru Maccheroni upphör med sina elaka handlingar. Tur för henne. Kanske även för mig. Folk tittade säkert, men vem bryr sig. De satt ju kvar. Applåderna uteblev, men det kändes ändå bra.

Inga måsten

Vi reser som i den bästa James Bond-film. Full fart. Alltid redo, likt en schweizisk armékniv. Men ändå avslappnat och på allas villkor, där samtliga individer bidrar. Som hur vi överlevde en punktering i Siniscola på en av våra utflykter. Läs mer om den händelsen här. Och är det verkligen så att Råd & Rön ska ha synpunkter på en bilverkstad i Italien? Läs mer om det här.

Jag valde några minnesvärda anekdoter. För vem orkar se alla arrangerade bilder av (o)lyckligt dressade människor med pommes och paraplydrinkar, sånt som folk trycker i sig på semestern. Resan bjöd även på oceaner av sång, midsommarspex, sill, skratt, djupa samtal, smarriga måltider, restaurangbesök, utflykter och sällskapsspel som Håppi-Tång-Tång, GRIS, HULO, kortspel och inte minst det av alla resenärer mest uppskattade spelet ”På minuten” (original från Sveriges Radio) som undertecknad hade förberett. Förberedelse: 180 minuter, speltid: en minut… 😁.

Tack till alla finna semesterfirare! Och såklart till Börje Börbo för formidabelt boende de luxe! Mille grazie!

Jo, glömde, vi åt även en glass.

Kör hårt – ta det lugnt!
Micke 💛