Det finns mycket att säga om Italien: Vino, Parmigiano, Opera, Pavarotti, Pasta, Berlusconi och pneumatici (bildäck), såklart. Det är inte bara lungorna som behöver luft, det behöver även däcken till bilen. Plötsligt stod vi där på vår italienska roadtrip, utan luft i vänster framdäck. Räddningsaktion påbörjades omedelbums och ett italienskt däckteam hanterade situationen över förväntan.
Vi hade brummat runt i det karga italienska landskapet i två timmar och 17 minuter, försiktigt och i maklig takt. Inte nedcabbat då det inte var möjligt. Taket var fastmonterat. Men fönstren var på storglänt. Ut ur bilen skränade den italienska schlagerdängan ”Volare” (1958), skriven av Franco Migliacci och Domenico Modugno. Bråttom hade vi inte för vägarna var varken raka eller platta. Vi skulle precis stanna till vid en keramikfabrik. Då hände det. Pssst…..! Ett däck utan luft. En gammal spricka på cirka 12 cm hade till slut gett upp. Tur att vi hade en följebil.
Snabbt satte vi vår i förväg inövade räddningsplan i verket. Bomber och granater. Madde ryckte målinriktat åt sig italienska Gula Sidorna för att spana in bilverkstäder. Carro sökte svar i den lokala keramikbutiken kring vem som kunde komma till undsättning medan jag och min vän David med förstoringsglas lusläste bilens manual. Vi inspekterade bakluckan, det fanns en elektrisk pump som kunde kopplas till cigarettuttaget, dock ingen domkraft eller nyckel för att lossa däcket. Vi testade med pumpen men hålet var för stort. Som en vindpust var däcket åter på bar mark.
Efter 15 minuters inledande sondering av det nya nuläget kallades alla semesterfirare till öråd. Vi samspråkade. Vatten fanns, vi skulle överleva. TUR! Och det fanns tydligen en däckverkstad cirka tre kilometer bort sa Madde. Bra, det kan vara vår räddning, sa Carro. Jag vill äta glass, sa Elliot. Vi med, sa Emil och Rasmus. Sagt och gjort.
Rädda det som räddas kan. Kvinnor och barn åt glass, drack vatten och beundrade keramik (mest barnen…). David böjde sig ned på knä. Jag tänkte, nej inte nu Daven, fel tillfälle. Han knöt sin sko och tittade mig i djupt i ögonen, ”nu kör vi”. Jag nickade till och svarade, ”en för alla, alla för en”. Vi rivstartade. Följebilen låg fint i kurvorna. Väl på plats i Siniscola föreslog däckproffsen att vi skulle ta loss däcket och återkomma till verkstan för åtgärd, men det var inte möjligt utan nyckel och domkraft. Jag förstår att man inte ville låna ut saker till vilsna turister som dyker upp bara sissådär. De hade såklart inbokade kunder att ta hand om. Att köra på endast fälgen var ingen optimal lösning, det alternativet gick bort, dumt att skada fälgen i onödan. Snabbaste lösningen blev således bärgning.
När bilen inspekterades blev vi uppmärksammade på att det var fel däckdimension för denna bil och att vi behövde byta båda framdäcken för att upprätthålla bilens rätta balans. Annars skulle däcken slita snett med ett gammalt torrt däck och ett sprillans nytt.
Äntligen, allt på plats och bilen var åter i stridbart skick. Nu hade vi två sprillans gamla och två sprillans nya däck, det gav oss 50/50 för överlevnad. Snyggt jobbat alla och stort tack till Pneumatici-teamet i Siniscola. Föredömligt.
Jag funderar i efterhand på utflykten vi gjorde dagarna före då vi befann oss på små halvt livsfarliga kringel-krok-vägar högt upp i bergen. Den ena italienaren körde galnare än den andra. Kurvorna var skarpa och marginalerna mycket små. Som en berg och dalbana. Stup rakt ned. Tänk om däcken hade gett upp då….
Kör hårt – ta det lugnt!
Micke 💛
