Finlands regering presenterar varje mandatperiod en Framtidsredogörelse. Alla departement, flera myndigheter, forskare och organisationer samt medborgare bjuds in till samtal vilka leds av Statsrådets kansli (motsvarande Regeringskansliet i Sverige). Arbetet ska mynna ut i en målbild för landet, en vision – vart är vi på väg? Finländarna framstår som pragmatiska, man ser på frågor som de faktiskt är. Tre exempel; försvar, beredskap och skola. Ryssen kommer alltid vara fientlig, ett fungerande försvar med sjukvård och beredskapslager är därför prioriterat. Skolan är en arbetsplats för vuxna och barn, en investering för framtiden, inget man säljer ut till bäst betalande och hoppas det ska bli bra. Finnarna har fattat. Jag är för konkurrens och öppna marknader, men måhända finns det förbättringspotential i detta avseende.
Kanske kör den svenska demokratin i diket redan från början. I Sverige ska varje departement enskilt förhandla med statsrådsberedningen och Finansdepartementet kring just sina prioriteringar. Ingen tar sig an helheten, alla fokuserar på delarna. Sverige framstår som reaktivt och fragmenterat med stuprörstänkande och otydlig ansvarsfördelning med en ocean av särintressen. Frågan kvarstår. Var är vår gemensamma nationella framtidsbild?
Valtider
Nu är det val igen. Vi är priviligierade. Demokratier är på bakmarsch. I valrörelsen vill partierna såklart överträffa varandra. Alla medborgare ska få mer. Allt till alla. Samtliga specialbehov ska tillfredsställas. Särintressen står i centrum. Men ofta är det så att de grupper av personer som borde få mer, får ingenting. Exempelvis fattigpensionärer, multisjuka, våldsutsatta kvinnor och barn med speciella behov. Den ekvationen håller inte. Pengarregn över folket kostar och sliter isär. Gratis är gott men det finns inget som är for free. Det läggs pussel, men inte samma.
Frånvaron av vision och en nykter syn på tillvaron (hur saker de facto är…) har fått konsekvenser i form av en kompakt underinvestering inom skola, rättsväsende, energiförsörjning, sjukvård och en eskalerande grov kriminalitet med barn som begår grova brott. Underinvestering behöver inte nödvändigtvis innebära att anslagen måste höjas, det handlar till stor till om hur pengar hanteras och ledarskapet.
Den före detta statsministern Stefan Löfvens (S) lika berömda som sorgliga uttalande i SVT Agenda 2019 gällande gängkriminaliteten ”vi såg det inte komma” visar på graden av inkompetens. Att ha kunskap inom ett område är en sak. Men kompetens är något större som kräver bredd, djup, erfarenhet, mod och förståelse för samt förmåga att kunna applicera ett spörsmål i en större kontext och dra nyktra slutsatser. Helst i frånvaro av ideologiskt tunnelseende. Länspolismästare Carin Götblad varnade i sin utredning redan 2010 för den våg av kriminalitet som likt en tsunami skulle skölja över Sverige. Alla såg, alla visste – ingen agerade.
Kartan är inte verkligheten
Detta stör mig eftersom Sverige på många sätt är en så framgångsrik och fin nation (företagande, entreprenörskap, musik, innovation, FoU, medicin, sport, reformer inom jämställdhet), men vi lyckas inte hantera grundläggande utmaningar inom nämnda områden. Vi klarar inte ens av att få tågen på svenska järnvägar att rulla enligt tidtabell. I krigsdrabbade Ukraina är tågen provocerande punktliga och posten till ukrainska soldater i fält levereras i tid. I Sverige finns det snart blott endast en brevlåda kvar, placerad någonstans i mitten av Sverige. Det torde bli i Ånge kommun, Västernorrlands län.
En viktig pusselbit tror jag är att våga rekrytera ministrar utifrån kompetens och formell, gärna högre, utbildning och våga bortse från partilojaliteter, ideologier och politisk erfarenhet. Många duktiga företagsledare jobbar med visioner och målbilder som förenar människor. Jag tror det är bra. Det finns att lära. Nu är förvisso Sverige inte ett företag men principen är den samma. Riktning, ansvar, tydlighet och mandat ger framdrift och resultat. Men om kartan är fel. Om ritningen inte visar sig stämma. Om arkitekturen brister. Vad gör vi då? Det kanske är dags att tillsätta, ännu, en utredning i frågan. Varför inte en haverikommission?
Vid bläcket!
Micke 💛
